LEGENDEN OM SANKT ARILD

Arild levde med sin ganska så förmögna familj i Stubbarp (1100-1200-talet?) som ligger strax ovanför Arild. Modern Fru Ellen (eller Inger) förlorade sin make medan barnen, helige Tora (Tore) och Arild ännu var små. Det blev därför viktigt för henne att gifta om sig. Hennes nye man Herr David visade sig vara en falsk människa. I sken av att pojkarna behövde upptäcka världen, sände David iväg dem på en skuta. Avsikten var istället att mörda dem. Han hade gjort en överenskommelse med skepparen om att han skulle ge barnen alkohol att dricka, så att de föll i sömn, och sedan tända eld på båten för att lämna den med Arild och Tore ensamma kvar.

Arild och Tore vaknade med eldslågor omkring dem. Arild gjorde då korstecknet över havets vågor och hoppade i havet med sin bror. Tore flöt iland i Torekov, medan Arild flöt på en sten, som med hjälp av en ängels blåsning flöt iland i Arild. David fann Arild vid stranden. Sedan han tagit av honom hans guldringar kastade han ut liket igen. Inger såg guldringarna på Davids finger och anade oråd. Hon skyndade med sina tjänsteflickor ner till stranden där hon fann sin döde son.

Begravningen skulle ske i Brunnby kyrka. När Arild skulle bäras dit blev han så tung att man efter ett tag inte kunde bära honom längre. Folk förstod att detta var tecknet på Arilds helighet. Inger lät bygga ett kapell över hans kropp - Arilds kapell. Andra tecken på Arilds helighet var att vid de båda platser hans lik flöt iland sprang det upp källor vars vatten visade sig vara undergörande. Seden blev att till dessa källor vallfärda på torsdag kväll samt på söndag morgon före solens uppgång.